Baan Bungkrajub

Vi spenderade fredag till natt mot måndag i byn Bungkrajub, där mina morföräldrar bor. Byn ligger ute bland risfälten i provinsen Petchabun, kommunen Wichianburi. Det går faktiskt att kolla upp på Google maps, men google har valt någon mycket egen transkribering av thai, så man får leta runt lite. Landskapet omgärdas av några små bergskullar och bergen som går hela vägen fram till Laos. Under hela vår vistelse där var det väldigt varmt, temperaturen låg och svävade mellan 34°C och 37°C.

 Omgivningarna kring Khao Sa:s militärbas

Petchabun var en av de sista provinserna där slaget mellan Lao/Sovjet-stödda kommunisttrupper och den reguljära thaiarmén stod. Kriget tog slut i början av 1980-talet och åtminstone två av mina  morbröder var med och vaktade kring basen i Khao Sa, som ligger ett par timmar bort från byn. De var som tur var på den vinnande sidan.

Här hälsar jag på min morfars grisar. Tyvärr så hölls suggorna inne i minimala “bås”. Tråkigt, men troligen bättre än vad danska suggor har det, med tanke på att de sitter fast i digaller och inte ens kan ställa sig upp och vända på sig. Slaktgrisarna hade det väl helt okej. Rent och prydligt, lite svårt dock att böka i betong, även om kultingarna gjorde sina försök på min crocs, eller så var det en inlaga i debatten om att ha på sig crocs eller ej.

En dag for vi in till ett spa som ligger i en större ort intill byn. Väl därinne slog en härlig känsla av AC mot oss. Jag och Elin gick till höger, mamma och pappa till vänster. Vi fick en jättejacuzzi per par att dela på. Den hade lugnt svalt ett sällskap på 10 personer. Den var så pass djup att jag tog ett simtag och doppade mig. Därefter fick vi gå på en liten stensatt gång fram till ett hus där vi blev masserade.

Morfar, mormor och morfars systrar

Morfar och mormor sov ute på verandan i denna värme, men är man van så är man. Huset fungerar som en samlingspunkt för släkten. Och där det samlas folk sker även kommers. Under de dagar vi var där kunde man höra kackel av hönor på väg att nackas och inte mindre än tre ankor kom förbi på gården för att byta ägare, en av dem slutade även som en slags anksallad. Ute i byn går livet efter solens gång, vilket innebär att den stora släktmåltiden som brukar gå av stapeln när vi är där startade någon gång kring 05:00 skulle jag tro och slutade innan 09:00. Givetvis ackompanjerat av flaskor med genomskinligt innehåll, gammeldags kapsyl och enbart text på thai och kinesiska. Far säger att vätskan smakar sämre än fotogen, själv har jag aldrig känt suget att prova på.