Möte med fadderbarnen

Mötet inne i staden visade sig störa våra planer. Vi hade tänkt ta våra fadderbarna som vi har i byn Arivoli Nagar, utanför Coimbatore, till en pool i staden. Detta går inte längre (eftersom allt i Coimbatore är stängt, inkl skolorna pga konferensen), så vi tog med dem till en temapark som kombinerar tivoli och vattenland. Säkerheten på parken kan man förvisso tvivla på, men har man en miljard invånare kanske man inte tänker så mycket på om en eller två ryker. Elin fick skyla sig lite extra, då detta är en indisk park. Kvinnorna som var där badade helt påklädda i sina sarier och med smyckena på. Barnen och kvinnorna var nog minst vilda, männen skränade som åttaåringar, eller snarare brölade och rusade runt, plaskade vatten och åkte rutschbanor gjorda för femåringar. Lurade av den relativa kylan jämfört med Thailand blev både jag och Elin lite väl solstekta i vattnet.

Tre av våra fadderbarn i Arivoli Nagar. Från vänster: Emily, Meena och Kowsalya.

 

 

Efter en natt utan AC på ett hem för ensamma äldre kvinnor åkte vi vidare till Udumalpet. Hemmet drivs av brodern till kvinnan som har barnhemmet i Udumalpet. Värmen här faller betydligt snabbare än i Thailand och fukten i luften är nog på svensk nivå, vilket gör det sovbart även utan AC.

Elins föräldrars två fadderbarn i Udumalpet.

Margret som driver barnhemmet är en ytterst trevlig kvinna, som arbetat som engelsklärare på ett college (nu pensionär, men undervisar Indier privat i engelska), utöver sin strävan att bygga ut sitt barnhem, bygga en ny skola till barnen och kyrklivet hon lever. Nu driver hon en skola med ca 60 elever som ligger alldeles utanför barnhemmet. Barnhemsbarnen och utvalda fattiga barn går där fram till åk 6. I åk 6 börjar de en annan skola som ligger i närheten, inför detta får alla flickorna lära sig cykla så de kan ta sig till skolan på egen hand. Margret anser att det är mycket viktigt för en kvinnas självständighet att kunna cykla, och därmed kunna ta sig fram utan att skjutsas av sin make. Själv lärde hon sig cykla när hon var 35 år. Hennes man är veterinär och pastor, och med titlar som viktig del i indiskt liv fick jag förklara vilka förkortningar vår utbildning har: DDS; tandläkarexamen, och BDSc; odontologie kandidat. Därefter har han kallat mig doktor, vilket är en lite ny och udda upplevelse. Jag har också fått beröm för mitt sätt att skala och skiva mango, som tydligen är väldigt doktorslikt. Jag gjorde det med sådan känsla och omsorg tyckte Margret.

Om vi skulle stanna här mer än en vecka råder det inget tvivel om att vi skulle dubbla vår vikt och våra tänder skulle anfrättas rejält av allt socker som erbjuds oss. Margret är som den där fastern som aldrig tycker att man någonsin är välnärd nog, den där fastern som är fast besluten att det är hennes livskall att göda en till fullstor karl. Hon är den mest gästvänliga personen man kan tänka sig, “känn er som hemma, ta vad ni vill ur kylskåpet när ni än vill och tveka inte att säga till om det är något ni behöver.” Hon är en sådan varm person att man bara sitter och ler hela tiden. En trevlig sak är att hennes satellittv tar emot P1 och P4, så just nu lyssnar jag på P4 Extra via TV:n.

Elins tankar: Jag pratade med Sölvi idag som ringde från sverige och frågade hur vi har det. Hon fick veta vår situation med att det inte finns något hotell i Coimbatore och att det därför inte riktigt blivit som vi planerat. Hon småskrattade och sa: “Det är det som är så spännande med Indien, man vet aldrig vad som kommer att hända.” Så kan man ju också se på saken, det måste man nog göra för sin egen skull och man ska driva hjälpverksamhet här. Sedan berättade hon om en gång då hon besökt Chennai och regeringen hade ett möte som innebar utegångsförbud för alla. De var fast på hotellrummet i 3 dygn (!). Så på sätt och vis har vi väl tur då, hellre utan hotellrum än instängda på ett.

Margret har så mycket visioner om framtiden, hon vill så mycket, så man bara står förstummad och funderar om hon ens kan lyckas med hälften. Hon har nu byggt klart sitt barnhem som hon hade påbörjat på vår förra resa, men nu planerar hon att bygga en bro över från övervåningen på denna byggnad till byggnaden bredvid för att barnen ska få större yta. Hon behöver även inskaffa möbler till barnen, sängar och liknande. Ett nytt projekt är att hon håller på bygga en ny skola till barnen, just nu har hon undervisningen i en byggnad som även är kyrka som ligger bredvid barnhemmet. Där inne har de endast skärmar mellan klassrummet och därför blir barnen störda av de andra klasserna vilket försvårar deras inlärning. Nu bygger hon därför en skola som ska ha 5 klassrum, en för varje årskurs, och hon hoppas på att kunna ta emot 2-300 elever i den skolan. Det finns ett sådant stort behov, så många fattiga barn som behöver få möjligheten till en god skolgång “här är utbildningen allt”. Förutom skolan och barnhemmet äger hon även ett pastorcollage, hon ska börja undervisa barnen och andra kvinnor i att sy sina kläder med symaskin och hon undervisar de fattiga barnens föräldrar i god hygien för att undvika sjukdomar. Hon har också påbörjat att starta ett “health center”. Hon är en underbar person, så vänlig, så varm, man känner sig så välkommen.

Att träffa barnen och ta dem till temaparken var jättekul. De älskade det! Alla barnen plaskade runt i vattnet och alla var så glada, helt vilda av iver att uppleva så mycket som möjligt på den tid de hade där. Våra nya barn har aldrig tidigare badat i en pool och trots det var de helt orädda, plaskade, hoppade från kanten, åkte långa vattenrutchbanor, var helt orädda. Även åkatraktionerna på land var de helt orädda för, även vår minsting i gänget, snart 5 år, sprang ivrigt fram till varje åkatraktion med iver, trots att vissa av dem kändes livsfarliga. Hon var blyg för oss, men med sin storasyster med så fick vi lite kontakt. Glad och leende men blyg. Nu har vi 4 fadderbarn i Arivoli Nagar: Kowsalya snart 12, Moses snart 10, Meena 11 och lilla Emily snart 5. Helmysiga allihopa!

Alla 5 barnen som följde med, vi hade kul med vår medtagna “Waboba”, en boll som flyter på vattnet.

 

 

Lilla Emily älskade vår medtagna badring, simmade omkring som en liten säl, vi var bara oroliga att den skulle flippa över, men det var inte hon.

 

 

 Vem får tag i bollen, var en populär lek, alla medel var tillåtna för att vinna.

 

 

 

 Vi hade inte med baddräkter till alla, för Meena hade skrivit i brev att hon inte vågade simma i pool med oss, men den rädslan såg vi ingenting av, hon var lika vild som alla andra och baddräkt var ju knappast nödvändig att ha.

 

Här är Kowsalya, Moses och Emily. Vi åkte piratskeppet. Tyvärr höll det på för länge och jag blev fruktansvärt åksjuk. Jag var inte heller ensam, för en liten flicka bakom oss kräktes och Meena kräktes senare efter bilturen tillbaka. Själv mådde jag pyton hela kvällen.

Nu har vi varit en snabb tur till barnen i Udumalpet och träffat Jemima 12 år och Katherine 6 år. De är så fina tjejer, så glada. De fick presenter och Katherine sken som en sol, hela hon bara sprudlade av glädje. Hon hade sedan en liten dansuppvisning själv för oss. Barnen har nyligen varit hemma hos sina släktingar över lovet och nog märktes det att vissa av dem var betydligt magrare än när vi besökte dem för 2 år sedan. De vill ju åka hem, men föräldrarna har ju egentligen inte pengar att ge dem tillräckligt med mat. Imorgon ska vi åka på utflykt med barnen, Kathrine, Jemima och min vän Elins fadderbarn Rebecka ska spendera flera timmar tillsammans+Margret såklart.

En lustig sak här, gäller både Margret och Cristopher är att när de bjuder på mat så tackar de för att man tar mer. De tackar för att man gillar maten. Cris: Martin, do you want som more gravy? Martin: Yes, I can take some more. Cris: Thank you. Martin: You’re welcome. Gillar man maten så blir värdarna glada.