onsdag 30 juni 2010

Snorkling

Idag har vi varit ute och snorklat. Lite tråkigt med all korallblekning som är mycket påtaglig här, men vi fick se ett par riktigt stora pjäser simma förbi, samt sköldpaddor och en haj.

DSC_0369 DSC_0354

Ö-kampen
Snorkling
Kommentar: Turer erbjuds av alla hotell. Priserna för snorkling är faktiskt lite billigare i Perhentian än Koh Tao. Dock så ingår vatten och frukt på Koh Tao. Positivt med Perhentian är att man i det närmaste garanterat får se sköldpaddor och haj och annan stor fisk, negativt är att korallblekningen är mycket påtaglig. Positivt med Koh Tao är mängden koraller och att sikten är bättre än Perhentians vatten.
Vinnare: Oavgjort

tisdag 29 juni 2010

Ute på en liten ö

Kartbild

Efter en indisk tågresa med en unge som verkligen frestade på tålamodet. Alltså, jag skojar inte. Det var på den nivån att den gnällde och hade sig så att man ville plocka upp den och kasta ut den genom den öppna dörren på mot en elstolpe. Saken är bara att tågen i Indien går ungefär lika snabbt som ett åsneekipage och ungen skulle ju då kunna klättra upp igen och fortsätta gnälla.

Efter att ha gått genom åtta (8!) kontroller av pass och boardingkort på olika ställen har vi insett att stämplar och avbockningar av listor är otroligt viktigt i Indien. Trots allt detta har det gått otroligt smidigt jämfört med vår förra utresa ur Indien.

Vanligtvis efter en resa i Asien så har jag gått ner i vikt, den här gången (och jag skyller på Indien) så har jag inte gått ner något. Vi har blivit så väl omhändertagna och välgödda att man skulle kunna tro att vi ska ledas till slakt. Dock var maten ombord på flyget inte så mumma, vi hade ju förbokat och på sidan där man bokade så stod det bara satayspett. Satay, mums tänker jag. Jordnötssås, kyckling och ris. Slår upp locket och i ligger två fattiga magra spett och en drös med minifiskar helstekta och glor på en.

På Kuala Lumpurs flygplats tog vi in på Tune Hotels, och deras hotell på flygplatsen var klaustrofobiskt, till och med enligt deras måttskala. Framme på ön i Malaysia, och vi ska prova deras restaurangscen ikväll. Fortsättning följer.

Ö-kampen
Transport
Kommentar: Med definitionen att ta sig ut lättast från respektive lands huvudstad blir vinnaren lätt. Till Koh Tao måste man flyga till Koh Samui och sedan ta färja i ett par timmar, eller åka landvägen och därefter ta färja. Till Perhentian kan man flyga från Kuala Lumpur på 45 min, åka bil i 45 min och därefter borda en båt som tar en halvtimma.
Vinnare: Perhentian

fredag 25 juni 2010

Den ryska dansen

På en blajkurs som enbart krävde att man dök upp fem eftermiddagar och spenderade 1½ timma där och därefter renderade i ett VG fick vi lära oss om personligt utrymme. Likt den tunna/cylinder en basketspelare har går vi omkring med ett eget foul-område som inte ska invaderas. Svenskar och engelsmän är cirka en meter i radie, medan ryssar har ett avstånd på cirka en halv meter. Detta leder till den så kallade ryska dansen, då en ryss försöker komma närmare för att föra ett normalt samtal, och svensken backar bakåt eftersom man känner sig påhoppad, och ryssen fortsätter efter en.

DSC_0290

Från vänster: Elins vän Elins fadderbarn Rebecca. Elins föräldrars fadderbarn Jemima och Katherine. Alla bor på Margrets barnhem.

 

 

I Indien saknas nog personligt utrymme. Idag när vi var ute med fadderbarnen i en nationalpark så hade vi med oss pussel för barnen att underhålla sig med. Pussel tycks inte existera i Indien och inom 30 sekunder hade en folkhop samlats kring oss, som kommenterade, puttade fram sina barn, eller bara helt enkelt själva ogenerat började lägga pusslet. Samma nationalpark/lekpark var vi i för två år sedan, tyvärr hade all utrustning gått sönder där, underhållet har nog inte varit tipptopp.

I parken tog en familj bild på sig och oss, och så kom det fram några och frågade var vi var ifrån, och Sverige tycktes han känna igen: “Sweden, very liberal, democratic and great country”.

Och om man vill ha ett recept på en skränig, brölande manshop är det enkelt.

  1. Tag ett par indiska män, ju mer decibel man vill få, desto fler tar man.
  2. Applicera vatten och vänta. Om det dröjer mer än 20 sekunder har du nog inte fått tag i genuint äkta indiska män, utan stött på personer uppväxta utanför landets gränser.

DSC_0277 Vid vattenfallet tyckte de att Elin var mäkta intressant och krävde att vi skulle fota henne med dem. Margret lyckades tala dem till rätta att slita ut Elin i själva vattenfallet inte skulle vara alltför lyckat.

 

 

Elin och Margret vid Monkey Falls.

Elins tankar: Vi sover mycket gott i Margrets gästrum, MEN, det är stundtals rätt ljudligt om nätterna. Hundar skäller, morrar och kvider. Fåglar kvittrar och skränar om vartannat. Motorcyklarna säger: tut, bilarna säger TuT, lastbilarna kör en tutmelodi och bussarna säger TUUUUUUUUUT, TUUUUUUUT, TUUUUUUUT. Sedan har vi någon som varje natt som går omkring med en visselpipa, blås, blås, blååååås. Sedan har vi folk som går omkring och rabblar något entonigt…försäljare? Men detta spelar ingen roll, vi är i Indien, i Indien låter det och det är bara att vänja sig och sova ändå, och det går faktiskt bara bra.

Martin fasar över Indiens befolknings framtida tandstatus. Här äääälskar alla socker. Margret trugar oss med “snacks” flera gånger om dagen och det mesta är sötare än de flesta svenskar ens kan föreställa sig. Ät kakor, ta dem till ert rum och ät dem om ni blir hungriga i natt. Söta juicer står alltid framme att tillgå också, dock inte läsk, tack och lov. Margret menar att vi måste äta MYCKET till kvällsmat (middagen serveras vid 20.30-21.00), för annars kommer vi inte att kunna sova för i Indien är det ju så varmt (men vi har ju AC på rummet tänker man då). Barnen får också mycket snask och tyvärr kan man se det på de äldre barnen, tänderna börjar bli lite missfärgade, detta både hos Margret och Christopher. Tandläkare är ju inte heller något som man besöker regelbundet direkt, man går dit när man har tandvärk, punkt. Att befolkningen redan har medfödda predisponering för diabetes är skrämmande för en blivande sjuksköterska. Här ser man också en del övervikt, främst bland kvinnorna. Även de fattiga kvinnorna är ibland överviktiga, socker är ju tyvärr billigt.

På vår resa till parken och vattenfallet idag fick jag en tydlig bild av fattigdomen här. Det är beklämmande att se smutsiga, halvnakna barn. Och kvinnor nästan helt utan tänder som sitter vid vägkanten och försöker sälja några små saker som ingen vill köpa. Och sedan dessa män, endast klädda i ett höftskynke, taniga och skröpliga som drar vagnar på samma sätt som boskap. Margret berättade igår att hon saknar sitt arbete på college, hon älskar att undervisa, och självklart sa hon, så saknar hon lönen. Hon tjänade 15 000 rs/mån, vilket för henne innebar att hon hade mycket pengar att skänka till de fattiga som kommer gråtande till hennes kyrka och ber om hjälp. Hon brukade ge dem filtar och köpa saris till dem och ge dem lite bidrag till mat. Nu kan hon inte göra det längre och hon säger att det gör så ont i hennes hjärta att nu vara tvungen att neka dessa kvinnor hjälp. Hennes inställning delas dock inte av många. Hon skyller sitt lands fattigdom på att de rika hinduerna inte vill hjälpa de fattiga, att de inte känner medlidande och skänker inte en enda krona. Vissa arbetskamrater hon haft har också öppet sagt till henne: “You are careless with your money”. Hon säger tillbaka att hon inte är “careless” med sina pengar, hon ger dem dit de behövs mest av allt.

torsdag 24 juni 2010

Möte med fadderbarnen

Mötet inne i staden visade sig störa våra planer. Vi hade tänkt ta våra fadderbarna som vi har i byn Arivoli Nagar, utanför Coimbatore, till en pool i staden. Detta går inte längre (eftersom allt i Coimbatore är stängt, inkl skolorna pga konferensen), så vi tog med dem till en temapark som kombinerar tivoli och vattenland. Säkerheten på parken kan man förvisso tvivla på, men har man en miljard invånare kanske man inte tänker så mycket på om en eller två ryker. Elin fick skyla sig lite extra, då detta är en indisk park. Kvinnorna som var där badade helt påklädda i sina sarier och med smyckena på. Barnen och kvinnorna var nog minst vilda, männen skränade som åttaåringar, eller snarare brölade och rusade runt, plaskade vatten och åkte rutschbanor gjorda för femåringar. Lurade av den relativa kylan jämfört med Thailand blev både jag och Elin lite väl solstekta i vattnet.

DSC_0255

Tre av våra fadderbarn i Arivoli Nagar. Från vänster: Emily, Meena och Kowsalya.

 

 

Efter en natt utan AC på ett hem för ensamma äldre kvinnor åkte vi vidare till Udumalpet. Hemmet drivs av brodern till kvinnan som har barnhemmet i Udumalpet. Värmen här faller betydligt snabbare än i Thailand och fukten i luften är nog på svensk nivå, vilket gör det sovbart även utan AC.

DSC_0265Elins föräldrars två fadderbarn i Udumalpet.

Margret som driver barnhemmet är en ytterst trevlig kvinna, som arbetat som engelsklärare på ett college (nu pensionär, men undervisar Indier privat i engelska), utöver sin strävan att bygga ut sitt barnhem, bygga en ny skola till barnen och kyrklivet hon lever. Nu driver hon en skola med ca 60 elever som ligger alldeles utanför barnhemmet. Barnhemsbarnen och utvalda fattiga barn går där fram till åk 6. I åk 6 börjar de en annan skola som ligger i närheten, inför detta får alla flickorna lära sig cykla så de kan ta sig till skolan på egen hand. Margret anser att det är mycket viktigt för en kvinnas självständighet att kunna cykla, och därmed kunna ta sig fram utan att skjutsas av sin make. Själv lärde hon sig cykla när hon var 35 år. Hennes man är veterinär och pastor, och med titlar som viktig del i indiskt liv fick jag förklara vilka förkortningar vår utbildning har: DDS; tandläkarexamen, och BDSc; odontologie kandidat. Därefter har han kallat mig doktor, vilket är en lite ny och udda upplevelse. Jag har också fått beröm för mitt sätt att skala och skiva mango, som tydligen är väldigt doktorslikt. Jag gjorde det med sådan känsla och omsorg tyckte Margret.

Om vi skulle stanna här mer än en vecka råder det inget tvivel om att vi skulle dubbla vår vikt och våra tänder skulle anfrättas rejält av allt socker som erbjuds oss. Margret är som den där fastern som aldrig tycker att man någonsin är välnärd nog, den där fastern som är fast besluten att det är hennes livskall att göda en till fullstor karl. Hon är den mest gästvänliga personen man kan tänka sig, “känn er som hemma, ta vad ni vill ur kylskåpet när ni än vill och tveka inte att säga till om det är något ni behöver.” Hon är en sådan varm person att man bara sitter och ler hela tiden. En trevlig sak är att hennes satellittv tar emot P1 och P4, så just nu lyssnar jag på P4 Extra via TV:n.

Elins tankar: Jag pratade med Sölvi idag som ringde från sverige och frågade hur vi har det. Hon fick veta vår situation med att det inte finns något hotell i Coimbatore och att det därför inte riktigt blivit som vi planerat. Hon småskrattade och sa: “Det är det som är så spännande med Indien, man vet aldrig vad som kommer att hända.” Så kan man ju också se på saken, det måste man nog göra för sin egen skull och man ska driva hjälpverksamhet här. Sedan berättade hon om en gång då hon besökt Chennai och regeringen hade ett möte som innebar utegångsförbud för alla. De var fast på hotellrummet i 3 dygn (!). Så på sätt och vis har vi väl tur då, hellre utan hotellrum än instängda på ett.

Margret har så mycket visioner om framtiden, hon vill så mycket, så man bara står förstummad och funderar om hon ens kan lyckas med hälften. Hon har nu byggt klart sitt barnhem som hon hade påbörjat på vår förra resa, men nu planerar hon att bygga en bro över från övervåningen på denna byggnad till byggnaden bredvid för att barnen ska få större yta. Hon behöver även inskaffa möbler till barnen, sängar och liknande. Ett nytt projekt är att hon håller på bygga en ny skola till barnen, just nu har hon undervisningen i en byggnad som även är kyrka som ligger bredvid barnhemmet. Där inne har de endast skärmar mellan klassrummet och därför blir barnen störda av de andra klasserna vilket försvårar deras inlärning. Nu bygger hon därför en skola som ska ha 5 klassrum, en för varje årskurs, och hon hoppas på att kunna ta emot 2-300 elever i den skolan. Det finns ett sådant stort behov, så många fattiga barn som behöver få möjligheten till en god skolgång “här är utbildningen allt”. Förutom skolan och barnhemmet äger hon även ett pastorcollage, hon ska börja undervisa barnen och andra kvinnor i att sy sina kläder med symaskin och hon undervisar de fattiga barnens föräldrar i god hygien för att undvika sjukdomar. Hon har också påbörjat att starta ett “health center”. Hon är en underbar person, så vänlig, så varm, man känner sig så välkommen.

Att träffa barnen och ta dem till temaparken var jättekul. De älskade det! Alla barnen plaskade runt i vattnet och alla var så glada, helt vilda av iver att uppleva så mycket som möjligt på den tid de hade där. Våra nya barn har aldrig tidigare badat i en pool och trots det var de helt orädda, plaskade, hoppade från kanten, åkte långa vattenrutchbanor, var helt orädda. Även åkatraktionerna på land var de helt orädda för, även vår minsting i gänget, snart 5 år, sprang ivrigt fram till varje åkatraktion med iver, trots att vissa av dem kändes livsfarliga. Hon var blyg för oss, men med sin storasyster med så fick vi lite kontakt. Glad och leende men blyg. Nu har vi 4 fadderbarn i Arivoli Nagar: Kowsalya snart 12, Moses snart 10, Meena 11 och lilla Emily snart 5. Helmysiga allihopa!

DSC_0216Alla 5 barnen som följde med, vi hade kul med vår medtagna “Waboba”, en boll som flyter på vattnet.

 

 

DSC_0220Lilla Emily älskade vår medtagna badring, simmade omkring som en liten säl, vi var bara oroliga att den skulle flippa över, men det var inte hon.

 

 

DSC_0229 Vem får tag i bollen, var en populär lek, alla medel var tillåtna för att vinna.

 

 

 

DSC_0224 Vi hade inte med baddräkter till alla, för Meena hade skrivit i brev att hon inte vågade simma i pool med oss, men den rädslan såg vi ingenting av, hon var lika vild som alla andra och baddräkt var ju knappast nödvändig att ha.

 

DSC_0260 Här är Kowsalya, Moses och Emily. Vi åkte piratskeppet. Tyvärr höll det på för länge och jag blev fruktansvärt åksjuk. Jag var inte heller ensam, för en liten flicka bakom oss kräktes och Meena kräktes senare efter bilturen tillbaka. Själv mådde jag pyton hela kvällen.

Nu har vi varit en snabb tur till barnen i Udumalpet och träffat Jemima 12 år och Katherine 6 år. De är så fina tjejer, så glada. De fick presenter och Katherine sken som en sol, hela hon bara sprudlade av glädje. Hon hade sedan en liten dansuppvisning själv för oss. Barnen har nyligen varit hemma hos sina släktingar över lovet och nog märktes det att vissa av dem var betydligt magrare än när vi besökte dem för 2 år sedan. De vill ju åka hem, men föräldrarna har ju egentligen inte pengar att ge dem tillräckligt med mat. Imorgon ska vi åka på utflykt med barnen, Kathrine, Jemima och min vän Elins fadderbarn Rebecka ska spendera flera timmar tillsammans+Margret såklart.

En lustig sak här, gäller både Margret och Cristopher är att när de bjuder på mat så tackar de för att man tar mer. De tackar för att man gillar maten. Cris: Martin, do you want som more gravy? Martin: Yes, I can take some more. Cris: Thank you. Martin: You’re welcome. Gillar man maten så blir värdarna glada.

tisdag 22 juni 2010

Regeringen ger och regeringen tar

Kartbild

Framme 23:00 igår i Coimbatore och letade upp hotellet vi hade tänkt bo i. Visst kunde vi få ett rum, fram till 07:00 till nästa dag. Varför? Jo, för Tamil Nadu:s regering har bokat alla rum, i hela staden, i en vecka framåt oavsett tidigare bokningar. Tack så mycket! Vi sov i alla fall gott, rummet var efter indiska mått fint och det är skönt att kunna ligga ner i en säng efter så många timmar på resande fot.

Vaknade upp nästa morgon, först 05:30 av att receptionen ringde och påminde om att 07:00 var utcheckningen. Vi klev upp, väntade till 08:00 då frukost serverades. Indiska hotellfrukostar liknar inte svenska. Punkt. Hotellet (och övriga stan) började snart krylla av poliser. Regeringen har någon jättekonferens för språket tamil. Representanter från olika ställen där man talar tamil kommer till stan (huvudsakligen Tamil Nadu i Indien, norra Sri Lanka samt Malaysia och Singapore). Hotellet fick åtminstone en polis med AK 47 posterad utanför. Vet inte om svensk militär diciplin skulle godkänna att man trummar med kolven i marken eller sticker in fingrarna i pipan av tristess.

Vi kommenterade också hur rent och fint det var på gatorna jämfört med sist. Vi såg några med kvast som sopade gatorna och skyfflade skräpet ner i sopcontainrar. Så vi frågade Christopher, han som har hand om barnhemmet och fadderverksamheten på plats, om det var något regeringen infört, sophantering. Jovisst hade de gjort så, det gör de varje gång det är något stort möte i staden. Vilket innebär att det annars vanligtvis är skräpigt.

måndag 21 juni 2010

På resande fot från Thailand till Indien

Befinner oss just nu på Kuala Lumpur Sentral Stesen efter en dags resor. Det hela började igår. 09:30 tog vi flygbussen och sedan bordade vi ett plan till ön Penang, Malaysia. Vi hade förbeställt en kycklingfoccacia. Tror inte brödet hade fått kallas foccacia i Sverige, men mackan var helt okej.

DSC_0165

Penang, med staden Georgetown, var huvudstad i det brittiska Malaya och är den enda provinsen där malaykineser är i majoritet. Från ön tog vi färjan över till fastlandet, en kort tripp på 15 minuter. Där blev det buss, som om den körde raka vägen skulle vara en färd på två mil. Nu är DSC_0169det ju sällan bussar kör raka vägen, så det tog bra lång tid. Framme vid järnvägsstationen bordade vi vår förstaklasskupé och kom fram hit till huvudstationen i Kuala Lumpur 04:45.  Vi har slängt i oss en McD-frukost och Elin passar på att sova. Jag passar på att tacka Starbucks för oskyddade nätverk.

fredag 18 juni 2010

Sjömat

Havets frukter. Ack så goda de kan vara. För mindre än en vecka sedan åt vi currykrabba, otroligt gott. På thai heter det ปูผัดผงกระหรี่ (valfritt kött + pad pong kari). En varm rekommendation. Särskilt om föräldrarna bjuder och man kan välja en riktigt välnärd havskrabba.

Idag för vi ut, utanför alla turiststråk, där fiskebåtarna och de genuina thailändska sjömatsrestaurangerna ligger. Elin smakade sin första goda tom yam-soppa (ต้มยำ) och vi festade loss på det som kallas klipphummer ibland, men egentligen inte är klipphummer utan slipper lobster på engelska och Bärenkrebse (björnkräfta) på tyska. Oavsett namn är de otroligt fula, vilket gör att man undrar hur någon kom på att man kan äta dessa djur, samt väldigt goda (vilket gör att man ursäktar dess utseende).

 

DSC_0163

Utsikt från restaurangen

Sverige 0:2 Utlandet

Om ni har läst mina inlägg från Würzburg kommer ni förstå min inställning till svensk kebab. Nu har vi provat på kebab här i Thailand och kan åter fastslå att svensk kebab smakar skräp.

DSC_0160

onsdag 16 juni 2010

Äta fot

Buddhismen uppstod i ett land som än idag har hinduismen som huvudreligion. Likt hinduismen vördar buddister huvudet som den heligaste av kroppsdelar och fötterna som de smutsigaste. Det finns alltid anledningar till att vi svär och skäller som vi gör. Protestantiska länder svär gärna åt djävulen och helvetet. Detta ska tydligen bero på att protestanter som inte föds med arvssynd ska avskräckas att begå synder som slutar med att vi tas av hin håle. Att katolikers svordomar involverar mödrar ska tydligen bero på detta med arvssynd. Din mor är smutsig därmed ökar din arvssynd då du är född av denna sköka.

I Thailand svär man kring fötter. Att säga åt någon att “äta fot” är en mycket djup skymf.

DSC_0156 Detta hindrar dock inte att man kan få sig en kycklingfot i sin nudelsoppa när man är hungrig kring 23-tiden. Eller att man kan få lite kycklingfot som tillltugg i väntan på maten om man befinner sig långt ute på landsbygden där få vita människor rör sig.

måndag 14 juni 2010

Baan Bungkrajub

Vi spenderade fredag till natt mot måndag i byn Bungkrajub, där mina morföräldrar bor. Byn ligger ute bland risfälten i provinsen Petchabun, kommunen Wichianburi. Det går faktiskt att kolla upp på Google maps, men google har valt någon mycket egen transkribering av thai, så man får leta runt lite. Landskapet omgärdas av några små bergskullar och bergen som går hela vägen fram till Laos. Under hela vår vistelse där var det väldigt varmt, temperaturen låg och svävade mellan 34°C och 37°C.

DSC_0104

 Omgivningarna kring Khao Sa:s militärbas

Petchabun var en av de sista provinserna där slaget mellan Lao/Sovjet-stödda DSC_0090kommunisttrupper och den reguljära thaiarmén stod. Kriget tog slut i början av 1980-talet och åtminstone två av mina  morbröder var med och vaktade kring basen i Khao Sa, som ligger ett par timmar bort från byn. De var som tur var på den vinnande sidan.

DSC_0086

Här hälsar jag på min morfars grisar. Tyvärr så hölls suggorna inne i minimala “bås”. Tråkigt, men troligen bättre än vad danska suggor har det, med tanke på att de sitter fast i digaller och inte ens kan ställa sig upp och vända på sig. Slaktgrisarna hade det väl helt okej. Rent och prydligt, lite svårt dock att böka i betong, även om kultingarna gjorde sina försök på min crocs, eller så var det en inlaga i debatten om att ha på sig crocs eller ej.

DSC_0135 En dag for vi in till ett spa som ligger i en större ort intill byn. Väl därinne slog en härlig känsla av AC mot oss. Jag och Elin gick till höger, mamma och pappa till vänster. Vi fick en jättejacuzzi per par att dela på. Den hade lugnt svalt ett sällskap på 10 personer. Den var så pass djup att jag tog ett simtag och doppade mig. Därefter fick vi gå på en liten stensatt gång fram till ett hus där vi blev masserade.

DSC_0129 Morfar, mormor och morfars systrar

Morfar och mormor sov ute på verandan i denna värme, men är man van så är man. Huset fungerar som en samlingspunkt för släkten. Och där det samlas folk sker även kommers. Under de dagar vi var där kunde man höra kackel av hönor på väg att nackas och inte mindre än tre ankor kom förbi på gården för att byta ägare, en av dem slutade även som en slags anksallad. Ute i byn går livet efter solens gång, vilket innebär att den stora släktmåltiden som brukar gå av stapeln när vi är där startade någon gång kring 05:00 skulle jag tro och slutade innan 09:00. Givetvis ackompanjerat av flaskor med genomskinligt innehåll, gammeldags kapsyl och enbart text på thai och kinesiska. Far säger att vätskan smakar sämre än fotogen, själv har jag aldrig känt suget att prova på.

torsdag 10 juni 2010

Le pool

DSC_0053Idag gick vi och badade i poolen som tillhör Nang (från Thailand) och Daniel (från Schweiz). Betydligt fräschare än den offentliga poolen som förvandlats till ett paddnäste och är allmänt ofräscht.  Att paddorna har förvandlat poolen till sitt love shack kan kanske förklara de frekventa amfibiebesöken på hustomten. Tidigare här var det mest sumpmark och för ett par år sedan dånade grodkören hög ute i fälten, men även i natt kan vi höra kväkandet från fälten omkring.

DSC_0056 DSC_0057 DSC_0058 DSC_0059

Kusin Alicia försöker gå på vattnet, men misslyckas kapitalt.

DSC_0062

Man kan inte låta sig försoffas och Elin försöker sig på en balansövning på en pilatesboll som mina föräldrar har tagit med.

DSC_0074

tisdag 8 juni 2010

Regnet det bara öser ner

DSC_0047

Gick en promenad längs stranden. Väldigt lite turister och mycket som fått slå igen här. Borta över havet vilade regnmolnen tunga och lystes upp av inre blixtar som löpte genom desamma som gigantiska elektriska pulser genom nervernas axon. Plötsligt drog det upp en kraftig vind och vi kollade på varandra och som en tyst överrenskommelse började vi ta längre steg. Snart piskades sanden från stranden, som vi besökt tidigare, upp i våra ögon. Som om den ville hämnas att vi trampat på den. Med 500 m kvar hem började små droppar falla, för att avlösas av dito större. Och just när vi kom hem… så slutade allt. Typiskt tänkte vi, men när vi kom under tak brakade ovädret loss på riktigt.

Att bada eller inte bada

Till vår stora besvikelse verkar poolen på området blivit utsatt för skadegörelse DSC_0024och sedan har den ignorerats. Det är med andra ord helt enkelt omöjligt att bada i den. Mammas vän Nang har lovat att vi får bada i deras pool, men de är ju borta dagtid på vardagarna. Så idag löste vi det genom att åka ner till havet. Vi ordnade oss en lätt MC igår. Nere på stranden tog jag några simtag ute i vattnet, medan Elin fick lite pedikyr. Avtalet var på 250B, men pedikyristen smetade på lite nagellack och ville ha mer betalt, det hela slutade i alla fall med att Elin betalade 250B och låtsades somna.DSC_0028

Vad mer gör man i det här vädret? Trettiotre grader, men man vänjer sig snabbt. Havet var varmare än badvattnet är efter babysim. Annars kan man alltid ta sig till Swensen’s. Notera att politiskt korrekt inte riktigt existerar här. Elin tog en American banana och jag tog en African brownies. Notera att en afrikansk bruning är större,, längre, massivare och bredare än en amerikansk banan.

 DSC_0033

Till sist. Att äta sushi är en tradition och vi tar den från ståndet med hon med största leendet.

söndag 6 juni 2010

Måltider en mil upp

Frukost på SAS

DSC_0001

Helt okej, men det saknades något grönt att ha på mackan. En skiva gurka eller paprika hade inte varit helt fel.

Middag på Thai

DSC_0008 DSC_0011

Snyggt presenterat i en liten meny som man får efter att planet planat ut i luften. Dock kanske man skulle ha satsat på den thailändska rätten, för huvudrätten var inte sådär superbra kryddad. Ett stort plus till den lilla laxsalladen, där laxen hade blivit upplagd som en ros. Sedan är ju ALL dryck gratis och påfylles frekvent, även om man inte ber om det. Vilket innebar att jag fick mer rött vin under hela måltidens gång.

Frukost på Thai

DSC_0013 DSC_0015

Vi tog var sin frukost och kombinerade. Elin ratade röstin och tog mina potatisbitar. Själv gick jag givetvis på baconfrukosten. Det måste vara det ultimata frukosttillbehöret.

P.S. Benutrymmet på Thai är himmelskt. D.S.