Gick en promenad längs stranden. Väldigt lite turister och mycket som fått slå igen här. Borta över havet vilade regnmolnen tunga och lystes upp av inre blixtar som löpte genom desamma som gigantiska elektriska pulser genom nervernas axon. Plötsligt drog det upp en kraftig vind och vi kollade på varandra och som en tyst överrenskommelse började vi ta längre steg. Snart piskades sanden från stranden, som vi besökt tidigare, upp i våra ögon. Som om den ville hämnas att vi trampat på den. Med 500 m kvar hem började små droppar falla, för att avlösas av dito större. Och just när vi kom hem… så slutade allt. Typiskt tänkte vi, men när vi kom under tak brakade ovädret loss på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar