På en blajkurs som enbart krävde att man dök upp fem eftermiddagar och spenderade 1½ timma där och därefter renderade i ett VG fick vi lära oss om personligt utrymme. Likt den tunna/cylinder en basketspelare har går vi omkring med ett eget foul-område som inte ska invaderas. Svenskar och engelsmän är cirka en meter i radie, medan ryssar har ett avstånd på cirka en halv meter. Detta leder till den så kallade ryska dansen, då en ryss försöker komma närmare för att föra ett normalt samtal, och svensken backar bakåt eftersom man känner sig påhoppad, och ryssen fortsätter efter en.
Från vänster: Elins vän Elins fadderbarn Rebecca. Elins föräldrars fadderbarn Jemima och Katherine. Alla bor på Margrets barnhem.
I Indien saknas nog personligt utrymme. Idag när vi var ute med fadderbarnen i en nationalpark så hade vi med oss pussel för barnen att underhålla sig med. Pussel tycks inte existera i Indien och inom 30 sekunder hade en folkhop samlats kring oss, som kommenterade, puttade fram sina barn, eller bara helt enkelt själva ogenerat började lägga pusslet. Samma nationalpark/lekpark var vi i för två år sedan, tyvärr hade all utrustning gått sönder där, underhållet har nog inte varit tipptopp.
I parken tog en familj bild på sig och oss, och så kom det fram några och frågade var vi var ifrån, och Sverige tycktes han känna igen: “Sweden, very liberal, democratic and great country”.
Och om man vill ha ett recept på en skränig, brölande manshop är det enkelt.
- Tag ett par indiska män, ju mer decibel man vill få, desto fler tar man.
- Applicera vatten och vänta. Om det dröjer mer än 20 sekunder har du nog inte fått tag i genuint äkta indiska män, utan stött på personer uppväxta utanför landets gränser.
Elin och Margret vid Monkey Falls.
Elins tankar: Vi sover mycket gott i Margrets gästrum, MEN, det är stundtals rätt ljudligt om nätterna. Hundar skäller, morrar och kvider. Fåglar kvittrar och skränar om vartannat. Motorcyklarna säger: tut, bilarna säger TuT, lastbilarna kör en tutmelodi och bussarna säger TUUUUUUUUUT, TUUUUUUUT, TUUUUUUUT. Sedan har vi någon som varje natt som går omkring med en visselpipa, blås, blås, blååååås. Sedan har vi folk som går omkring och rabblar något entonigt…försäljare? Men detta spelar ingen roll, vi är i Indien, i Indien låter det och det är bara att vänja sig och sova ändå, och det går faktiskt bara bra.
Martin fasar över Indiens befolknings framtida tandstatus. Här äääälskar alla socker. Margret trugar oss med “snacks” flera gånger om dagen och det mesta är sötare än de flesta svenskar ens kan föreställa sig. Ät kakor, ta dem till ert rum och ät dem om ni blir hungriga i natt. Söta juicer står alltid framme att tillgå också, dock inte läsk, tack och lov. Margret menar att vi måste äta MYCKET till kvällsmat (middagen serveras vid 20.30-21.00), för annars kommer vi inte att kunna sova för i Indien är det ju så varmt (men vi har ju AC på rummet tänker man då). Barnen får också mycket snask och tyvärr kan man se det på de äldre barnen, tänderna börjar bli lite missfärgade, detta både hos Margret och Christopher. Tandläkare är ju inte heller något som man besöker regelbundet direkt, man går dit när man har tandvärk, punkt. Att befolkningen redan har medfödda predisponering för diabetes är skrämmande för en blivande sjuksköterska. Här ser man också en del övervikt, främst bland kvinnorna. Även de fattiga kvinnorna är ibland överviktiga, socker är ju tyvärr billigt.
På vår resa till parken och vattenfallet idag fick jag en tydlig bild av fattigdomen här. Det är beklämmande att se smutsiga, halvnakna barn. Och kvinnor nästan helt utan tänder som sitter vid vägkanten och försöker sälja några små saker som ingen vill köpa. Och sedan dessa män, endast klädda i ett höftskynke, taniga och skröpliga som drar vagnar på samma sätt som boskap. Margret berättade igår att hon saknar sitt arbete på college, hon älskar att undervisa, och självklart sa hon, så saknar hon lönen. Hon tjänade 15 000 rs/mån, vilket för henne innebar att hon hade mycket pengar att skänka till de fattiga som kommer gråtande till hennes kyrka och ber om hjälp. Hon brukade ge dem filtar och köpa saris till dem och ge dem lite bidrag till mat. Nu kan hon inte göra det längre och hon säger att det gör så ont i hennes hjärta att nu vara tvungen att neka dessa kvinnor hjälp. Hennes inställning delas dock inte av många. Hon skyller sitt lands fattigdom på att de rika hinduerna inte vill hjälpa de fattiga, att de inte känner medlidande och skänker inte en enda krona. Vissa arbetskamrater hon haft har också öppet sagt till henne: “You are careless with your money”. Hon säger tillbaka att hon inte är “careless” med sina pengar, hon ger dem dit de behövs mest av allt.
Imponerad att du har sån koll på basketregler :)
SvaraRadera