Den som är observant ser att ens flaskan är en av systemets mest prisvärda (och väldigt tidstypisk för 2010-talets Sverige i stil och ursprung) och den andra flaskan är den sista från Albanien. Här dyker en välbekant druva upp och när vinet når smaklökarna känner jag igen merlotdruvans smak. Det är inte ett bra vin, men fullt drickbart. Det jag inser är att albanska viner lär inte nå Sverige inom en överskådlig framtid och att det finns en anledning till att de inhemska duvorna är just inhemska. Detta var klart det bästa vinet av de vi tog hem från Albanien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar